Höststädning

Som ni ser så har bilden absolut inget att göra med rubriken, så här såg det ut när jag och en vän plockade hallon förra året.

I dag har jag höststädat i trädgården, jag brukar nästan aldrig göra det och varje vår svär jag över allt gammalt gräs och vissna blommor som jag måste plocka bort. Därför blev det lite höststädning i år med stor hjälp av 15-åringen och hans kompis. Mina knän bråkar ju med mig så skottkärran sköttes av pojkarna så slapp jag gå så mycket. Det var i alla fall riktigt härligt ute med sol och vindstilla.

Alla löven från björken har nu lagt sig till rätta i dammen som vanligt och jag tänkte att det kanske vore en bra idé att ta upp en del av dem. Jag hade ju krattan framme redan så jag tog den och skulle ta ett rejält tag men ack och ve! Det var ett hårt istäcke på dammen som jag naturligtvis inte såg så krattan gick sönder och jag fick mig ett gott skratt. Så nu får löven ligga till våren och jag måste köpa mig två nya krattor. Den andra hade jag sönder i somras när vi skulle städa bort bark från gårdsplanen vid verkstaden. Plast som vistas ute mycket förlorar en hel del i hållbarhet. Kanske man skulle skaffa en järnkratta i stället.

Nu när det är så vackert väder borde jag kanske ta med mig kameran ut och fota lite vackra höstbilder, men jag tror att jag leker lite med mina nya färger i stället. Har köpt mig vattenlösliga vaxkritor och de är verkligen roliga att måla med. Jag blir som barn på nytt.

Stiltje

Har det varit på bloggen igen, ibland hinner man inte med fastän både inspirationen och viljan finns. Just nu har jag börjat med ett projekt som innebär en hel del bloggläsande, jag ska skriva en fördjupningsuppgift så det blir alldeles för mycket tid vid datorn. I vanliga fall skulle jag ha skrivit ut några sidor och satt mig med men min skrivare har blivit knäpp. Eller också är det färgpatronen jag beställde som är knäpp.

Först fungerade den precis som den skulle och jag skrev ut några dokument, nästa laddning gick inte alls då fick jag bara ett meddelande på skärmen att patronen inte var installerad korrekt. Jag provade alla knep jag kunde komma på och några jag aldrig tänkt på. Inget fungerade. Dagen därpå fungerade det igen och jag kunde skriva ut ett par sidor innan den lade av igen. I går skrev den ut en halv sida och sedan har det varit stopp. Jag mailade företaget jag beställt från och dom lovade att skicka en ny så jag hoppas den kommit i dag. Ska snart gå till postlådan och kolla.

I övrigt skriver jag från båda håll i min anteckningsbok och leker i övrigt med min art journal. Det har blivit några sidor till

Jag har tre olika som jag ritar och målar i när andan faller på, den här sidan är nog inte riktigt klar så den får jag återkomma till senare.

Den här är nog klar i alla fall men jag vet inte om jag är nöjd med den. Det visar sig väl, jag kan ju alltid måla över och börja om från början.

I lördags åkte vi till Lycksele för min kära 15-åring ville gå på marknad. Naturligtvis bråkade mitt knä lite extra så jag gick bara en stund och handlade inget medan 15-åringen gick aningen längre och fyndade två snygga tröjor. När så Dottern slutade jobbet åt vi en god middag tillsammans och hon fick en symbolisk present eftersom hon fyller 24 år i dag. Jag konstaterar återigen att tiden går allt för fort.

När vi skulle åka hem igen var det kväll och mörkt som attan, då bråkade helljuset. Det gick inte att slå på och om jag lyckades få på det så gick det inte att stänga av. Ni kan ju tänka er mina medtrafikanters bristande nöjdhet när jag lyste dom i ögonen med tre MYCKET ljusstarka extraljus. Det höjdes nog en och annan knytnäve och sades säkert ett och annat mindre vackert ord. Det blev till att stanna och pilla med helljusreläet och sedan köra vidare nån kilometer för att stanna och pilla igen och inget hjälpte så vi åkte en bra bit med bara halvljus.

Det är ingen höjdare när man vet att det vimlar av skogens alla djur på vägen, då och då i alla fall och förstås inte alla på en gång. Men där jag åkte med ett halvljus som motsvarar två ficklampors sken kändes det som om dikesrenen var full av kreatur som bara väntade på att få hoppa upp framför bilen. Man kan bli lätt paranoid för mindre.

Något som jag tänkte på medan vi höll på och bråkade med bilen var att inte en enda bilist stannade och kollade om vi behövde hjälp. Har folk blivit räddare nu? Eller är vi likgiltigare nu? För ett antal år sedan hann man knappt kliva ur bilen på en parkeringsplats innan någon stannade och erbjöd hjälp, vare sig man ville eller inte. Nåja, nu var det ju ingen omedelbar fara för oss och så småningom lyckades 15-åringen fixa felet och jag kunde köra resten av vägen med fungerande omkopplare.

Jag var i alla fall glad att jag inte var ensam, jag är så mörkrädd att jag hellre hade kört i snigelfart med bara halvljus än gått ur bilen i kolmörkret.