Efter nio månader är det slut och det känns tomt, inga krav på motprestationer, inga träffar mer och ingen peppning. Suck, jag trodde aldrig att jag skulle sakna så….
Nädå, jag har inte blivit av med gubben eller någon älskare om ni nu trodde det, haha…Visst är jag rolig:)
Men det är faktiskt något som är slut, Skapande Svenska A är slut och det känns oväntat tomt. När jag sommaren –09 fick ett ryck och sökte in på kursen var jag säker på att inte komma in. Man skulle skicka in sina gymansiebetyg och ett eget prov på skönlitteratur för bedömning. Jag skickade in en omarbetad version av en berättelse jag skrivit i min andra blogg och blev mäkta förvånad när jag blev antagen.
Jag hade känt ett sånt behov av att lära mer och träffa likasinnade men min första, och enda, tanke när jag åkte till Umeå på första träffen var “Jag klarar aldrig det här, jag sticker hem”. Men efter de första timmarna började idiot-känslan klinga av lite, det hjälpte ju att jag träffade världens trevligaste människor där också förstås. Men de första träffarna kände jag mig ändå som en katt bland hermelinerna.
De flesta på kursen var ju unga som redan gick på universitetet och resten hade universitetsutbildningar som låg några år tillbaka så det kändes lite kymigt. Min inre kritiker talade hela tiden om för mig att jag inte hade något att komma med, att mina åsikter vägde för lätt och att mina kunskaper inte skulle räcka till. Det akademiska språket avskräckte lite också.
Hur det nu än var så märkte jag att övningarna och responsen vi gav och själva fick gjorde nytta. Varje gång en text fick bra kritik växte jag och varje gång jag fick konstruktiva ideer till ändringar i texten blev jag inspirerad. Jag märkte också att jag blev säkrare på min egen bedömning och att mina åsikter tillförde något till gruppen.
Jag har alltså växt på flera sätt under kursens gång och mitt ego har också tillåtits växa till sig. Min inre kritiker däremot lever numera på svältkost och krymper mer och mer till hanterliga proportioner. Dessutom skäms jag inte längre för det jag skriver, jag vågar låta andra läsa och ha åsikter och jag tar inte kritiken personligt för nu vet jag vad jag vill med mina texter och har kommit en bit på vägen. Hösten 2011 kommer jag att stå först i kön till Skapande Svenska B, jag längtar redan.