Det 30-åriga symaskinskriget
eller
Den motvilliga sömmerskan
~~~~
Jag hatar att sy!!
Det hela började i mellanstadiet och syslöjden, där var tvånget totalt
"Ni får sy vad ni vill bara ni väljer att sy ett par byxor"
Tyget var värdelöst för en unge som inte kan ha på sig nåt som sticks, alltså ylletyg.
Det fanns massor av byxtyger, alla ylle. Huga!
Jag visste alltså direkt att dom byxorna skulle jag ha över min döda kropp, alltså aldrig och då är motivationen lägre än noll.
Det blev fiasko naturligtvis, till slut tog jag olovandes hem byxorna och sydde dom färdiga och fick, naturligtvis, lägsta betyget.
Nåt annat var inte att vänta.
Så gick det i syslöjden under hela skoltiden.
Men det hindrade mig inte från att sy byxor hemma. Jag sydde massor med varierande resultat, en gång hade jag bråttom att sy mina manchesterbyxor. Dom skulle vara färdiga den kvällen och det blev dom också, med katastrofalt resultat.
Jag glömde att man måste se till att få riktningen på manchestern åt samma håll på båda benen:P
~~~~
Jag avskyr symaskiner!
Det fanns/finns inte en symaskin som inte får spel när jag ska sy.
Det finns många varianter en symaskin kan jäklas med mig på.
Den drar ner all tråd i spolhuset så att det ser ut som ett får dött därinne och man får använda hammare och spett för att få ut eländet.
Den syr med stora öglor på undersidan trots att den är perfekt inställd,
om nån annan sätter sig för att sy så syr den raka fina stygn utan öglor, naturligtvis.
Den sliter av tråden stup i ett, eller den går bara baklänges, eller den går inte alls, bara morrrar.
Detta är bara en bråkdel av alla duster med symaskiner jag haft.
Men....
Jag syr ändå av nån anledning
~~~~
Som tonåring sydde jag av tvång därför att jag var för smal för att hitta byxor som passade mig, när jag gick i nionde klass passade storlek 150 till mig men då var ju benen alldeles för korta.
På den tiden fanns det inte olika benlängder på nånting, inte jeans heller.
Så jag köpte jeans som räckte till i benen och gick hem och sydde in dom så att dom blev tillräckligt tajta.
Väldigt, väldigt tajta som dom skulle vara i början på 70-talet
~~~~
Sedan gick det massor av år då jag bara sydde sporadiskt, nån söm som gått upp, en gardin som skulle fållas eller nåt sånt.
Men efter många års vapenvila bröt kriget ut igen.
Jag var 30 år och hade fått mitt tredje barn och kände att jag ville vara hemma så länge som möjligt.
Men jag var ju tvungen att försörja mig på nåt sätt, socialen var inte ett alternativ.
Vad söker man jobb som då, när man vill jobba hemma och hatar symaskiner och att sy i största allmänhet.
JO, jag vet, jag söker jobb som sömmerska!!
Jag skulle mot en liiiiiten lön sy massor av mössor hemma.
Gick det bra?
Nä
Trivdes jag?
Nä
Fungerade symaskinerna bra?
Nä
Resulatat - Jag sa upp mig efter åtta månader
Förstås
Det kunde ju vilken dåre som helst ha räknat ut att det inte skulle fungera
Men inte jag inte;)
~~~~
Sen ställde jag symaskinen i garderoben där den fick stå och skämas och bara komma ut i yttersta nödfall.
Min näst äldste son sydde mer än jag under dom åren
~~~~
Sen fick jag ett barn till efter många år
Undrar om man blir knäpp av att få barn?
För helt plötsligt skulle jag börja sy igen, med känt resultat.
Krig med symaskinen som sällan ville som jag.
Efter ett par år råkade jag ut för en bilolycka som gav mig ett dolt handikapp och ständig värk.
Och då blev jag riktigt knäpp, för då kände jag ett inre tvång att börja sy lapptäcken, dockor, kaniner, ankor och en massa annat.
Massor med sömmar
Massor med tillfällen då symaskinen kunde jäklas och jag kan tala om att den försatt inget tillfälle.
Den jäklades till den hamnade på skroten och jag fick en annan symaskin som kunde fortsätta jäklas med mig.
Vad gjorde jag då, gav jag upp?
Nä inte jag inte, jag fortsatte sy och svära.
Grabben fick ha hörselskydd när han skulle vara med så han inte skulle lära sig hela raggarbibeln före 2 års ålder.
~~~~
Jag hatar fortfarande symaskiner och jag syr fortfarande.
Är man knäpp då?
Ja, kanske.
För tillfället syr jag på en maskin som är urgammal, den har bara raksöm
men....
jag älskar den, för den jäklas aldrig.
Den syr raka fina sömmar, motorn morrar aldrig den går nästan ljudlöst.
Anledningen till att jag syr på den är att den andra hamnat på skroten, uppnött.
Jag ska köpa mig en modernare variant och drömmen är att ha en broderimaskin.
Men.....
med massor av finesser finns det säkert hundra sätt till att jäklas. Dessutom är dom vansinnigt mycket för dyra för mig.
Så det blir nog en mer vanlig variant, som jag kan svära över.
Nu behöver inte sonen ha öronskydd längre för han kan en massa egna svordomar som han inte lärt sig av mig.
Konstigt.
~~~~
Det var historien om det 30-åriga symaskinskriget som bara är inne i en vapenvila för tillfället.
~~~~
Ankan som heter Marybelle
och en ganska otraditionell tomte som snart är sönderlekt har, bland andra alster, sett dagens ljus under dom sista 10 åren.
~~~~
Om ni har orkat läsa ända hit ner är ni värda medalj.
Gå nu och vila er, ta en kopp te och fundera på om bloggerskan ska klassas som samhällsfarlig på grund av knäpphet eller om hon kan beviljas frigång;)
Ha en riktigt bra dag
KRAM
