torsdag 18 februari 2010

Jag vann, jag vann, jag vann!


Jag vann utlottningen hos Bröderna Bus .
Vad vann jag då?
Jo jag vann ett bäddset med motiv från Djungleboken. Fantastiskt, det blir Tilde (6 år på söndag) som får sova i det, Adam (14 år i morgon) är nog inte så impad av Djungelboken längre. Till honom ska det gärna vara något tekniskt.
Jag är jätteglad över att ha vunnit, jag brukar nämligen inte ha nån större tur i lotterier. Har ju varit med i många utlottningar och aldrig vunnit nåt trots att jag kapat åt mig flera lotter genom att länka med bild m.m. Den här gången orkade jag inte länka, jag lade bara en kommentar och vips var vinsten min.
Så det kan bli :)
Ha nu en riktigt bra dag i snön och solen/snöyran/slasket/kylan, ja vad ni nu än har för väder.

torsdag 11 februari 2010

Rensa i röran



Vi har väl alla våra röror som skulle behöve rensas, så även jag. Ibland känns det som om jag bara hinner rensa upp så börjar det hopa sig igen, den kan ju förstås bero på att jag är utrustad med nån sorts "ekorr-gen" som gör att jag samlar på allt och har väldigt svårt för att slänga något. Det kan ju vara bra att ha:P
Nu ska jag i alla fall anta utmaningen och rensa en röra per vecka, försöka i alla fall. Första veckan blir det skrivbordet och pysselbordet. Där har det verkligen hopat sig på sista tiden.


tisdag 9 februari 2010

Om att roa sina barn

Jag hör lite dåligt på ena örat och det brukar medföra en hel del roliga situationer. I alla fall tycker mina barn att det är roligt när jag svarar upp åt väggarna när dom pratar med mig eller när jag springer åt fel håll när telefonen ringer eftersom jag inte hör från vilket håll signalen kommer. Telefonen ligger ju sällan där den ska.

I går kväll utspelade sig en sådan episod.

Jag sitter framför teven och väntar på ett telefonsamtal när min mobil ringer. Jag flyger upp som skjuten ur en kanon och börjar febrilt leta efter telefonen som jag ju hör är ganska nära. Då hör jag någon som piper i vardagsrummet så jag vänder mig om. Där ligger yngste sonen dubbelvikt av skratt och piper “bakfickan”.

Visst sjutton, jag hade ju lagt telefonen i bakfickan för att slippa springa runt och leta men det glömde jag ju i hastigheten :D

Så har vi det hemma hos oss om kvällarna

måndag 8 februari 2010

Valpår – ett minne med vemod och obehag.

Jag såg i dag att Fru Bus med familj har blivit med valp, en riktig liten skönhet. Dom har säkert tänkt både en och två gånger innan dom köpte den, som jag förstår det så är det inte deras första hund.

När jag läser hennes blogginlägg kommer jag ihåg när jag skaffade hund, ett inte helt behagligt minne. Jag var nyss fyllda 18 och hade ett litet barn på ca 4-5 månader, det var lite drygt ett halvår sedan jag flyttade hemifrån och jag kan säga att huslig var jag inte. Men jag hade alltid önskat mig en hund, en önskan som naturligtvis inte uppfylldes eftersom ingen kunde vara hemma med en liten valp. Dessutom var jag allergisk mot nästan alla pälsdjur så jag fick hålla till godo med en hamster som husdjur och det var inte riktigt samma sak.

Nu när jag var “vuxen” och fick bestämma själv så skulle jag ha en valp, så var det bara. Eftertanke och planering, vad var det? Vi svarade på en annons och hämtade en liten söt grå valp, en korsning mellan gråhund och schäfer och jag tyckte att livet var perfekt…..ett litet tag. Snart nog upptäckte jag att det inte var så lätt att ha både ett litet barn och en krävande valp samtidigt, dessutom bodde vi på tredje våningen i ett hyreshus och det gick naturligtvis inte att hinna ut med den stackars kissnödiga valpen. Jag tordes ju inte lämna barnet ensam inne.

Följden blev att det tog ganska lång tid att få den lilla gulliga valpen rumsren, men det gick till slut. Kanske för att det lilla livet var intelligent nog att förstå att det inte uppskattades med pölar överallt inomhus. Den här lilla valpen ville dessutom tugga och bita i allt, lekasaker och nappar som låg på golvet var mycket uppskattade att tugga på. Speciellt napparna, det gick åt ganska många innan jag fick honom att förstå att det inte var tillåtet.

Valpen växte, som ju valpar gör, ganska fort och blev snart ganska stor och stark och mycket, mycket envis. Det var knappt att jag orkade hålla kopplet när yrvädret hade hittat något att nosa på. Mer än en gång höll jag på att stå på näsan i diket, då var den stackars hunden billig kan jag säga.

Om det hade varit i dag så hade jag först läst en och annan bok om valpar och hunduppfostran och dessutom kanske gått en och annnan valpkurs. Men då trodde jag att det skulle vara lätt att uppfostra en hund, den var ju fortfarande så gullig och rar….emellanåt. När den inte bet mig i fötterna när jag gick förbi, eller tuggade på mina skor och gnagde på stols- och bordsben vill säga.

Så småningom lärde sig den lille sonen att gå och han blev helt plötsligt väldigt intressant för en uttråkad unghund. Det började så smått med att hunden slog efter benen med tassarna och fällde den förhoppningsfulle unge mannen på hans väg mot äventyret. Med gråt och tandagnisslan som följd och en åthutning åt hunden som inte förstod ett dyft. När barnet blev duktigare på att springa blev hunden mer jaktinriktad och sprang efter och nafsade i benen. Det var inte heller populärt, jag började nu bli lite fundersam över hur detta skulle gå. Hunden löd inte alls  som jag hade tänkt mig och barnet började visa tecken på hundrädlsa. Inte så konstigt alls.

En vacker dag gick det inte heller så bra vilket vilken intelligent människa som helst hade kunnat räkna ut. Men tonåringar med vuxenambitioner är inte så väldigt intelligenta, eller också så förtränger dom intelligensen till förmån för en ohälsosam tjurskallighet. Den dagen sanningen gick upp för mig var när hunden först bet till lite hårdare än vanligt i det mjuka barnet. Det blev en rispa och jag förstod att jag måste sätta mig i respekt. Aningen för sent bara för hunden hade redan övertaget och bet mig i handen för att markera sin ståndpunkt.

Resultatet blev att jag blev rädd och stängde in det stackars djuet i badrummet medan jag klädde på oss och åkte till akuten för att få en stelkrampsspruta. Sedan var goda råd dyra, jag kunde ju inte ha hunden i badrummet och samtidigt kände jag att jag inte klarade av honom. Ut kom han till sist och han var så lugn och go men jag var redan rädd och kunde inte komma över det. Jag ringde runt till vänner och bekanta och bekantas bekanta, men ingen kunde ta hand om en halvvuxen, halvvild hund.

Det enda som återstod till slut var veterinären och en spruta för att ända hans liv. Jag hade inget körkort så jag tog barnet i vagnen och hunden i koppel och gick vintervägen över älven för det var närmast. Sedan satt jag där och höll i  honom medan hjärtat stannade. Det var ett tungt och svårt beslut men jag såg ingen annan råd.

Jag var för ung och för omogen och hade inte tänkt på vad det innebär att skaffa en hund. Inte lyssnade jag på mer erfarna människor heller, jag ville bara ha något som jag alltid önskat mig och med en treårings hela envishet skaffade jag mig det också. Det tog många många år innan jag skaffade hund igen, inte förrän äldsta sonen behövde någon som tog hand om deras hund kände jag mig mogen.

sickan

Sickan var en underbart snäll och ljuvlig hund. Lydig för det mesta, men ibland gjorde hon sig döv för alla förmaningar. Hon tyckte nog att en gråhårig gammal dam kunde få ha lite frihet ibland. Tyvärr blev hon sjuk och vi fick inte behålla henne så länge men hon förgyllde vår vardag med sina upptåg under den tid vi fick rå om henne.

lördag 6 februari 2010

Vinter och vår

 Bloggbilder 143 Bloggbilder 142 Så här ljust är det ute klockan fyra på eftermiddagen men väderkvarnen och lekstugan sover fortfarande sin vintersömn med snömössan nerdragen över öronen.

Bloggbilder 141

Inomhus är det i alla fall vår med tulpaner på bordet. Annars är det lugnt och fridfullt här i huset. Här och var hittar man avlagda änglatofflor men jag orkar inte bry mig i dag.

Jag vill ta det lugnt och njuta av helgen, äta ett och annat gelehallon och slötitta på tv. Jag har flera inspelade avsnitt av serien Lost som alla andra förmodligen har tittat sig mätta på men som jag av någon anledning aldrig fastnade för.

Nu när det går tre avsnitt åt gången försöker jag “titta in mig” på den men det går inte så strålande. Jag glömmer några avsnitt här och där och fattar inte så mycket, men det gör väl egentligen inte så mycket. Det är i alla fall ingen serie som jag skulle vilja betala hundratals kronor för att köpa.

Annars händer det inte så mycket här på landsbygden utom att det snöar och är –25 grader ungefär varannan dag. Omväxling förnöjer och inga tak har ännu rasat in här trots all denna snö.

Nu ropar gelehallonen på mig så jag måste gå:) Ha en skön helg.

tisdag 2 februari 2010

Tiden går inte, den springer

Det är ju inte klokt hur fort tiden går, nyss var det julafton och nu är det redan 2:a februari. Inte undra på att man känner sig gammal som gatan emellanåt;)

Man ser ju på barnen hur fort det går, mitt yngsta barn var ju nyss en liten, liten knatte 

adam

och nu är han snart 14 år och lika lång som pappa.

Adam o M

Mig  har han ju vuxit ifrån för länge sedan, jag är ju bara 157 cm lång så det gick ju rätt fort.

Ännu värre blir åldersnojan när jag har min äldste son i närheten, han är redan 35 år !! Hur gick det till, jag är ju fortfarande ung, eller…!? Jag tröstar mig med att jag nog inte är så gammal ändå, jag var ju bara ett barn själv när jag fick honom, inget som jag har rekommenderat mina egna barn. Tvärtom har jag gett dom rådet att inte skaffa barn före 25 års ålder och hittills har då två av dom följt det rådet.

Så står det till här hemma i dag, åldersnoja och stress, nu är det nämligen hög tid att duscha och fixa till fejset för ett besök på banken.

Ha en bra dag alla bloggisar.