torsdag 19 augusti 2010

Jag har en vän

Att jag har en vän är väl kanske ingen världsomskakande nyhet, jag har flera vänner och jag tycker om dem alla.

 

Men just nu är det den här vännen som alldeles nyligen varit här och plockat blåbär som är på topp. Varför?

 

Jo, för det första så var hon så snäll att hon hade köpt med sig en japansk produkt som kallas Baby Foot. Den ska ge dig lena och fina fötter på 14 dagar och jag kan meddela att den också framkallar en hel del skratt. I förpackningen återfinns ett par “plasttofflor” som innehåller nån sorts gelé, det är den som ska fixa till dina fötter. Att sätta på dessa plastpåsetofflor och försöka dra en socka utanpå utan att kleta ner hela omgivningen är faktiskt ganska skrattretande.  Att sedan försöka förflytta sig framåt medan man halkar omkring i sina sockar är ännu mer skrattframkallande. Slutsatsen är att man inte bara får babyfötter, man får rätt mycket glädje för pengarna också.

 

Om det fungerar? Jo, det gör det faktiskt till min stora förvåning. Mina fötter är hopplöst eftersatta och hälarna är oftast som rivjärn, torra och spruckna. Jag brukar använda hälarna till att klia mig på smalbenen med, då kanske ni förstår i vilket skick dom brukar vara i. Efter ett par dagar upptäckte jag att mina tår kändes lite konstiga, när jag tittade efter såg dom ut som små skäggiga tomtar. Skinnet hängde i små busiga testar runt om och så småningom  flagade hela foten. Nu kan jag inte längre klia mig med hälarna.

 

Inte nog med att min vän är så snäll att hon fixar babyfötter till mig, hon kör muntert sin bil runt halva Umeå kommun för att fixa plastburkar till den gele som jag ska koka av alla mina vinbär. Det hela började med att jag på mitt vanliga försynta sätt skickade henne ett sms och bad

“Gack genast åstad och skaffa mig gele-burkar” eller med andra ord

“Stick iväg och köp några plastburkar till mig”

 

Hon kastar sig genast ut i den obändiga trafiken och åker till närmaste affär för att göra mig nöjd, där var tyvärr alla burkar slut. Då återvänder hon till sin trotjänare och hastar iväg till nästa butik som inte ligger nästgårds. I skrivande stund vet jag ännu inte om hon har lyckats men om jag känner henne rätt så lyckas hon.

 

Se det är allt en riktig vän, eller hur.

fredag 6 augusti 2010

Degen med eget liv – eller Monsterbullarna

Min kära dotter är hemma på semester för att vila och ta det lugnt, det är så roligt, nu för tiden är det ju inte  så ofta vi riktigt får rå om henne.

 

Vad gör hon då när hon vilar upp sig hos mamma? Jo, hon vill baka bullar och naturligtvis måste hon ju få göra det. Vi offrar oss så gärna och äter några bullar extra för att hon ska trivas. Alltså handlar vi rikligt med ingredienser och skrider till verket. Det första vi gör är att låna svärmors hushållsmaskin för min har dött av ålderdomssvaghet och dessutom tar den så lite som 7,5 dl degvätska och det är inget för en bullbagerska av rang.

 

När då lånemaskinen står där på bänken så inser vi ju att detta kan bli det ultimata bullbaket. Vi slår till med en 2-liters deg, här vilar inga ledsamheter och vi skrider till verket med liv och lust. Men…..när vi har haft i ungefär hälften av mjölet upptäcker vi två saker.

För det första så arbetar degkroken inte alls så effektivt som vi vill, det tar en evighet att arbeta in mjölet.

För det andra så är bunken snart full!!  Den går bara att köra på lägsta hastighet annars skvätter det övr och vi inser att degen kommer att vara överjäst innan den ens är klar.

bullbak1

Maria som stand-in för assistenten

Vi kopplar raskt loss degbunken och fortsätter att röra för hand men snart är bunken överfull och vi måste hitta en annan bunke stor nog att rymma en tvåliters febrilt jäsande deg. Till slut hämtar jag min stora syltkittel och vi kan röra i resten av mjölet och lämna degen åt sitt jäsande en stund. Nöjda med att ha hittat bunke som degen kan växa fritt i sätter vi oss och tittar på ett matlagningsprogram. När klockan klämtar för att tala om att jäsningen är slut hastar dottern in i köket och undlipper sig ett försiktigt “Ojdå!

 

Bakduken ser liksom ut att ha blivit för liten, det tittar ut lite deg på sidorna. När vi kommer närmare ser vi att det nog inte bara tittar tittar ut lite deg, det fullkomligt väller ut deg runt kanterna och ner i diskhon. Vilken tur att vi ställde ner den i diskhon för att få en bättre arbetshöjd. Dottern häller ut mjöl på bänken och kavlar upp ärmarna medan jag häller ut cirka en fjärdedel av degen.  Här ska knådas! Och nog får hon knåda alltid, hon knådar och kavlar och bakar ut och jag har fullt sjå att serva med bullformar och plåtar. Dessutom är jag tvungen att trycka ner den ivriga degen i bunken med jämna mellanrum, den är liksom på väg ut ur bunken och upp på bänken på egen hand. Kanhända tycker den att vi jobbar ineffektivt men jag är påpasslig med degspaden och visar vem som bestämmer.

 

Som om det inte räcker med att degen jäser och växer över alla bräddar så jäser bullarna också rejält och bullformarna nästan försvinner i alla veck och kurvor. Jösses, vilken växtkraft det var i den här jästen.

bullbak3

Så här blir i alla fall resultatet, en stoor driva bullar och två utmattade kvinnor. (Kvinnorna finns utanför bild, bara som en upplysning så att ni inte leter efter två ansikten bland alla bullar) Sedan är det bara disken kvar och den klarar bloggerskan med glans och barkspade:)

bullbak4

Så här ser nämligen degbunken/syltgrytan ut när baket är klart.