Stress och minnesförlust

Tänk att man alltid ska behöva känna sig stressad för nåt, nu är det mina essäer som tuggar på hälsenorna. Jag har skrivit ungefär hälften av vardera men nu har jag fastnat. Det går helt enkelt inte att komma vidare och jag blir galen. Det ska vara klart på fredag om jag inte minns fel….suck!

Dessutom har jag insett att jag nog lider av nån sorts minnesförlust eller nåt, senilitet kanske. Det händer ju lite nu och då att jag glömmer saker och trasslar och har mig men torsdagen innan jag skulle till Umeå sist var det verkliga bottennappet. Jag hade ju varit på årsmöte och när det allt var bortplockat och vi skulle släcka lyset och gå får någon syn på en bortglömd handväska. Hon håller upp den och frågar om nån av oss känner igen den. Unisont skakar vi alla på huvudet och vi enas om det måste vara vår ordförandes väska och jag erbjuder mig att ta med den eftersom jag ändå kör förbi på vägen hem. Jag får handväskan runt halsen och tänker att den är ganska lik min egen som ligger ute i bilen.

På med ytterkläderna och fram med bilnyckeln. Jaha! bilnyckeln ja, var är nu den? Jag kollar alla fickor och häller ut allt ur väskan med alla papper men ingen bilnyckel. Åkej, tänker jag, den sitter alltså kvar i bildörren. Kul, man får hoppas att bilen står kvar. Vid det här laget svettas jag inför obehaget att inte veta var bilnyckeln är. Jag rusar ut till bilen och kollar alla nyckelhål. Ingen bilnyckel och jag känner paniken komma smygande. Var i helsike kan nyckeln ha tagit vägen!?

I förtvivlan slänger jag upp väskorna på bakluckan och stirrar vildsint på handväskan som ser ut precis som min. En misstanke vaknar och jag kollar in genom bilfönstret, jag ser ingen handväska i bilen. Jag kollar på handväskan som ligger där på bakluckan och ser ut som in. Kan det verkligen….är det möjligt. Jag öppnar handväskan och kollar och jodå, det är min väska och i botten på den ligger, naturligtvis, bilnyckeln.

Inse känslan, jag känner inte igen min egen väska! Jag brukar visserligen inte ha med mig handväska men ändå….Inte blir det bättre av att en av mina kompisar i styrelsen tittar på mig och säger (med ett försmädligt flin) “Inser du hur illa ställt det är med dig? Till och med de gravt senila tanterna brukar känna igen sin handväska”

Endera är jag på väg att tappa greppet helt eller också får jag sluta stressa.