Hej igen, jag inser ju att det är dags för ett litet livstecken igen.

Egentligen borde jag väl ha skrivit i går när adrenalinhalten var som högs men då hade nog min blogg blivit tvångsraderad på grund av för mycket fula ord.

Är det nån som undrar varför?

Bra, då får jag anledning att berätta;)

Jag skulle alltså opereras igen för fjärde gången sedan i juli, att jag är less är dagens understatement men i alla fall.

Jag satte mig på bussen kvart i nio, inte så tidigt men ändå... och så åkte jag en timme till L-sele, tog en taxi till lasarettet och stormade in på avdelningen, laddad till tusen inför operationen.

Och då.....(ödesmättad musik)

möts jag av ett "Tyvärr, du får åka hem igen, vi har ingen narkosläkare till din operation"

Vaddåförnåtsadu!!?

Jag blev alldeles svart i ansiktet av svald ilska, kag kunde ju inte skälla på den stackars sekreteraren som bara framförde budet.

Skjut inte leverantören....eller nåt.

Men jag lovar att om läkaren, som inte fick tummen ur och höra av sig i tid, hade stuckit fram sitt fula nylle just då hade det blivit en läkare mindre på detta lasarett.

Där hade jag alltså suttit på bussen i en timma.....i onödan

dessutom skulle jag ju inte vara hemma förrän strax efter ett.

Fyra timmar åt helsike för att läkarna tror att alla som ska in på op bor på samma ort som lasarettet.

Karlar alltså!

Dessutom var då bussen hem försenad för att nån pottsork....

säkert en karl det också...

har haft sönder en bro nånstans mellan Umeå och Vännäs så alla bussar och lastbilar måste köra en omväg för att dom inte ska rasa ner i älven.

Såna dagar kan man också ha.

Vad tror ni att jag gjorde när jag kom hem?

Ja, inte var jag duktig och gjorde en massa nytta inte.

Nä, jag var hungrig som en varg så jag gjorde i ordning en försenad lunch, satte mig framför teven och åt och sedan....poff....så sov jag.

Som en gris.

Jaha, nu när jag har klagat så kan jag ju säga att efter omständigheterna så är det ganska bra här. Nu när jag inte blev opererad så kan jag ju åka till Umeå och vara med på föreläsning och textseminarium i helgen och det blir ju kul.

Och nervöst för då ska jag för första gågen live få höra vad nån annan tycker om något som jag har skrivit.

Det känns ungefär som om jag ska lägga upp mig själv naken på bordet för bedömning så då kan ni ju tänka er känslan av skräck och dallrande nerver.

Snöat har det gjort i natt också, säkert en decimeter eller två så bilen gick som en smörbit på en het potatis i morse när jag skulle skjutsa sonen till bussen.

Den ville bara åt diket, jag hade ju bara sommardäck minsann.

Jag pustade lättat ut när jag kom in och hann inte dra åt mig andan förrän ungen ringde och beordrade ut mig igen.

Han hade glömt skåpnyckeln så det var bara att dra in andan ordentligt

och ut i smeten igen.

Kul....näe

Nu måste jag i alla fall sätta mig och läsa noveller från en massa förhoppningsfulla kurskamrater inför helgen.

Ha det bra