Stiltje

Har det varit på bloggen igen, ibland hinner man inte med fastän både inspirationen och viljan finns. Just nu har jag börjat med ett projekt som innebär en hel del bloggläsande, jag ska skriva en fördjupningsuppgift så det blir alldeles för mycket tid vid datorn. I vanliga fall skulle jag ha skrivit ut några sidor och satt mig med men min skrivare har blivit knäpp. Eller också är det färgpatronen jag beställde som är knäpp.

Först fungerade den precis som den skulle och jag skrev ut några dokument, nästa laddning gick inte alls då fick jag bara ett meddelande på skärmen att patronen inte var installerad korrekt. Jag provade alla knep jag kunde komma på och några jag aldrig tänkt på. Inget fungerade. Dagen därpå fungerade det igen och jag kunde skriva ut ett par sidor innan den lade av igen. I går skrev den ut en halv sida och sedan har det varit stopp. Jag mailade företaget jag beställt från och dom lovade att skicka en ny så jag hoppas den kommit i dag. Ska snart gå till postlådan och kolla.

I övrigt skriver jag från båda håll i min anteckningsbok och leker i övrigt med min art journal. Det har blivit några sidor till

Jag har tre olika som jag ritar och målar i när andan faller på, den här sidan är nog inte riktigt klar så den får jag återkomma till senare.

Den här är nog klar i alla fall men jag vet inte om jag är nöjd med den. Det visar sig väl, jag kan ju alltid måla över och börja om från början.

I lördags åkte vi till Lycksele för min kära 15-åring ville gå på marknad. Naturligtvis bråkade mitt knä lite extra så jag gick bara en stund och handlade inget medan 15-åringen gick aningen längre och fyndade två snygga tröjor. När så Dottern slutade jobbet åt vi en god middag tillsammans och hon fick en symbolisk present eftersom hon fyller 24 år i dag. Jag konstaterar återigen att tiden går allt för fort.

När vi skulle åka hem igen var det kväll och mörkt som attan, då bråkade helljuset. Det gick inte att slå på och om jag lyckades få på det så gick det inte att stänga av. Ni kan ju tänka er mina medtrafikanters bristande nöjdhet när jag lyste dom i ögonen med tre MYCKET ljusstarka extraljus. Det höjdes nog en och annan knytnäve och sades säkert ett och annat mindre vackert ord. Det blev till att stanna och pilla med helljusreläet och sedan köra vidare nån kilometer för att stanna och pilla igen och inget hjälpte så vi åkte en bra bit med bara halvljus.

Det är ingen höjdare när man vet att det vimlar av skogens alla djur på vägen, då och då i alla fall och förstås inte alla på en gång. Men där jag åkte med ett halvljus som motsvarar två ficklampors sken kändes det som om dikesrenen var full av kreatur som bara väntade på att få hoppa upp framför bilen. Man kan bli lätt paranoid för mindre.

Något som jag tänkte på medan vi höll på och bråkade med bilen var att inte en enda bilist stannade och kollade om vi behövde hjälp. Har folk blivit räddare nu? Eller är vi likgiltigare nu? För ett antal år sedan hann man knappt kliva ur bilen på en parkeringsplats innan någon stannade och erbjöd hjälp, vare sig man ville eller inte. Nåja, nu var det ju ingen omedelbar fara för oss och så småningom lyckades 15-åringen fixa felet och jag kunde köra resten av vägen med fungerande omkopplare.

Jag var i alla fall glad att jag inte var ensam, jag är så mörkrädd att jag hellre hade kört i snigelfart med bara halvljus än gått ur bilen i kolmörkret.