Valpår – ett minne med vemod och obehag.

Jag såg i dag att Fru Bus med familj har blivit med valp, en riktig liten skönhet. Dom har säkert tänkt både en och två gånger innan dom köpte den, som jag förstår det så är det inte deras första hund.

När jag läser hennes blogginlägg kommer jag ihåg när jag skaffade hund, ett inte helt behagligt minne. Jag var nyss fyllda 18 och hade ett litet barn på ca 4-5 månader, det var lite drygt ett halvår sedan jag flyttade hemifrån och jag kan säga att huslig var jag inte. Men jag hade alltid önskat mig en hund, en önskan som naturligtvis inte uppfylldes eftersom ingen kunde vara hemma med en liten valp. Dessutom var jag allergisk mot nästan alla pälsdjur så jag fick hålla till godo med en hamster som husdjur och det var inte riktigt samma sak.

Nu när jag var “vuxen” och fick bestämma själv så skulle jag ha en valp, så var det bara. Eftertanke och planering, vad var det? Vi svarade på en annons och hämtade en liten söt grå valp, en korsning mellan gråhund och schäfer och jag tyckte att livet var perfekt…..ett litet tag. Snart nog upptäckte jag att det inte var så lätt att ha både ett litet barn och en krävande valp samtidigt, dessutom bodde vi på tredje våningen i ett hyreshus och det gick naturligtvis inte att hinna ut med den stackars kissnödiga valpen. Jag tordes ju inte lämna barnet ensam inne.

Följden blev att det tog ganska lång tid att få den lilla gulliga valpen rumsren, men det gick till slut. Kanske för att det lilla livet var intelligent nog att förstå att det inte uppskattades med pölar överallt inomhus. Den här lilla valpen ville dessutom tugga och bita i allt, lekasaker och nappar som låg på golvet var mycket uppskattade att tugga på. Speciellt napparna, det gick åt ganska många innan jag fick honom att förstå att det inte var tillåtet.

Valpen växte, som ju valpar gör, ganska fort och blev snart ganska stor och stark och mycket, mycket envis. Det var knappt att jag orkade hålla kopplet när yrvädret hade hittat något att nosa på. Mer än en gång höll jag på att stå på näsan i diket, då var den stackars hunden billig kan jag säga.

Om det hade varit i dag så hade jag först läst en och annan bok om valpar och hunduppfostran och dessutom kanske gått en och annnan valpkurs. Men då trodde jag att det skulle vara lätt att uppfostra en hund, den var ju fortfarande så gullig och rar….emellanåt. När den inte bet mig i fötterna när jag gick förbi, eller tuggade på mina skor och gnagde på stols- och bordsben vill säga.

Så småningom lärde sig den lille sonen att gå och han blev helt plötsligt väldigt intressant för en uttråkad unghund. Det började så smått med att hunden slog efter benen med tassarna och fällde den förhoppningsfulle unge mannen på hans väg mot äventyret. Med gråt och tandagnisslan som följd och en åthutning åt hunden som inte förstod ett dyft. När barnet blev duktigare på att springa blev hunden mer jaktinriktad och sprang efter och nafsade i benen. Det var inte heller populärt, jag började nu bli lite fundersam över hur detta skulle gå. Hunden löd inte alls  som jag hade tänkt mig och barnet började visa tecken på hundrädlsa. Inte så konstigt alls.

En vacker dag gick det inte heller så bra vilket vilken intelligent människa som helst hade kunnat räkna ut. Men tonåringar med vuxenambitioner är inte så väldigt intelligenta, eller också så förtränger dom intelligensen till förmån för en ohälsosam tjurskallighet. Den dagen sanningen gick upp för mig var när hunden först bet till lite hårdare än vanligt i det mjuka barnet. Det blev en rispa och jag förstod att jag måste sätta mig i respekt. Aningen för sent bara för hunden hade redan övertaget och bet mig i handen för att markera sin ståndpunkt.

Resultatet blev att jag blev rädd och stängde in det stackars djuet i badrummet medan jag klädde på oss och åkte till akuten för att få en stelkrampsspruta. Sedan var goda råd dyra, jag kunde ju inte ha hunden i badrummet och samtidigt kände jag att jag inte klarade av honom. Ut kom han till sist och han var så lugn och go men jag var redan rädd och kunde inte komma över det. Jag ringde runt till vänner och bekanta och bekantas bekanta, men ingen kunde ta hand om en halvvuxen, halvvild hund.

Det enda som återstod till slut var veterinären och en spruta för att ända hans liv. Jag hade inget körkort så jag tog barnet i vagnen och hunden i koppel och gick vintervägen över älven för det var närmast. Sedan satt jag där och höll i  honom medan hjärtat stannade. Det var ett tungt och svårt beslut men jag såg ingen annan råd.

Jag var för ung och för omogen och hade inte tänkt på vad det innebär att skaffa en hund. Inte lyssnade jag på mer erfarna människor heller, jag ville bara ha något som jag alltid önskat mig och med en treårings hela envishet skaffade jag mig det också. Det tog många många år innan jag skaffade hund igen, inte förrän äldsta sonen behövde någon som tog hand om deras hund kände jag mig mogen.

Sickan var en underbart snäll och ljuvlig hund. Lydig för det mesta, men ibland gjorde hon sig döv för alla förmaningar. Hon tyckte nog att en gråhårig gammal dam kunde få ha lite frihet ibland. Tyvärr blev hon sjuk och vi fick inte behålla henne så länge men hon förgyllde vår vardag med sina upptåg under den tid vi fick rå om henne.