Blommor, ogräs,skolresa

Jippiii, min lilla vita mårbacka blommar, jag vet inte om man ska låta dom blomma när dom är så här små men jag kunde inte låta bli. Jag köpte den här vita och en rosa i höstas och har lyckats få dom att överleva hela vintern (kors i taket).

Nu när det har blivit varmt hos oss också så har några av mina pellisar fått flytta ut en stund, vet inte om jag vågar lämna dom ute i natt. Dom står på en bänk som min käre sambo snickrade för några år sedan och som jag tycker skulle passa bra som blombänk nu när vi har stenplattor där det förut var en liten besvärlig rabatt.

Jag har också rensat ogräs i min sorgligt glesbefolkade rabatt, om man tittar riktigt noga bredvid den röda spaden så ser man resterna av vårt ståtliga löjtnantshjärta. Den har under många år varit jättestor och väldigt vacker men så fick jag för mig att den skulle delas. Och så skulle det planteras om i rabatten och så hann den precis ta sig efter misshandeln så skulle den flyttas bara en liiiiten liten bit. Då höll den på att ge upp andan så nu hoppas jag på att det lilla livet där ska överleva och utvecklas till en stor och ståtlig växt igen. Och jag har lovat att hålla tassarna borta från den i fortsättningen.
Så här ser det ut i den sista biten där jag inte har rensat, jag kan inte förstå att jag aldrig kommer igång med att rensa förrän ogräset vuxit sig stort och starkt. Samma sak varje år. Någonstans där i gräsdjungeln döljer sig en liten pion som jag köpt på Lappmarkens Trädgårdsförenings loppis ett år. Det är en korsning som en farbror i Lycksele lyckats få fram och den är så fin, den har knoppar så när den blommar ska jag sätta in en bild.

Nu över till något helt annat. Jag är ensam! I går kl. 15.40 skickade jag sonen på skolresa till Göteborg och nu ekar huset av tomhet:/ Jag är inte van vid att han är borta och nu ska han vara borta ända till på söndag...suck, snyft. Jag har stressat upp mig inför resan hela veckan och säkert tjatat en hel del på honom (stackars barn) så nu får jag med jämna mellanrum ett sms om var han är och vad dom gör. Han är väl rädd att morsan ska falla i bitar av skräck och faktum är att jag får riktigt anstränga mig för att inte skicka ett sms i timmen och kolla om det går bra. Undrar hur jag kunde bli en sån hönsmamma, han är ju inte direkt första barnet och jag tyckte att jag var rätt cool när dom andra var små. Tycker jag alltså, undrar vad dom tyckte.

Nu ska jag i alla fall ut i solen en stund innan jag slänger mig i soffhörnet och stirrar på dumburken en stund.

Ta det lugnt och njut i solen

speciellt du, Susanne