Höstpynt m.m.

Jag blev inspirerad av någon (kan inte komma på vem) som hade höstpyntat så då gjorde jag det också. Hittade en gammal zinkhink som blivit kvar på gården från förr och satte i prydnadskål, någonting som kallas silvergirlang och en liten, liten gran.

Tror att jag måste sätt i några tallkvistar i stället, granen ser lite ynklig ut men det får vara så här tills vidare i alla fall

Hinkplanteringen från en annan vinkel, jag är ganska nöjd. Jag hade också tänkt göra lite rönnbärspynt också men jag är för sent ute. Alla rönnbären är redan uppätna så jag ska se i morgon om jag hittar nåt annat att pynta med.

Förra gången jag var till Lycksele gick jag in på en liten inredningsbutik som heter Thuja jag tänkte titta på allt fint och fika lite. Men tyvärr så ska butiken upphöra så allt såldes ut till halve priset. Dom här kottarna i färgat fattigmanssilver fick följa med mig hem. Tills vidare ligger dom på ett gammalt silverfat men sedan ska dom få hänga i fönstret hos mig.

Den här liggande ängeln fick också följa med mig hem, änglar får vi aldrig för många av här på Englagården;)

Om någon tycker att fotot ser konstigt ut så tog jag det utan blixt i strålande solsken och jag tycker nog att det ser ganska mysigt ut.

Till sist hade jag tänkt visa en bild på min ugnspannkaka som såg väldigt underlig ut men jag hejdade mig, man kanske inte ska visa precis allt på bloggen:) I morgon blir det besiktningen tidigt på morgonen, släpvagnen ska besiktas och det blir alltså min uppgift. Tur att man kan köra runt där borta för jag kan inte backa med släpvagn.

Jag har provat en gång, eller egentligen flera gånger men den mest minnesvärda var när jag skulle köra iväg en massa skrot till soptippen. Det var innan det hette återvinningsstation och var så välordnat som nu. Då var det en stor inhägnad soptipp och jag tänkte att där måste man väl kunna köra in utan att behöva backa. Men se, så var inte fallet, klockan var ungefär 5 minuter i 4 på fredag eftermiddag och jag hamnade i en återvändsgränd så jag skulle försöka backa för att kunna vända. Med det resultatet att släpvagnen hamnade så snett att hela ekipaget låste sig och jag kom varken framåt eller bakåt.

Svettig såg jag mig omkring för att se om det fanns nån som kunde hjälpa mig men helt plötstligt var det alldeles tomt och jag kände skräcken krypa efter ryggen. Tänk om dom inte hade sett mig och låst grinden och åkt hem för dagen. Då skulle jag var tvungen att tillbringa helgen på soptippen. Ingen upplyftande tanke precis varken med tanke på omgivningen eller att jag hade barn som skulle komma hem till en tom lägenhet och undra.

Med andan i halsen sprang jag bor mot en barack vid infarten och till min lättnad hittade jag ett gäng "sopgubbar" där inne som mer än gärna hjälpte mig loss. Jag fick också veta att jag inte var den enda som hade backat fast mig och att det till största delen var karlar som fastnade. Jag kände mig ju lite dum men kom i alla fall hem till barnen i tid:)

Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus och ändå lyser det upp mer i ett hem.