Mitt skogspromenad-äventyr

I dag sken solen igen och nu tänkte jag verkligen hinna gå ut en stund så jag tog på mig massor med kläder och mössa, tog med kameran och gav mig iväg. När man är ordentligt klädd och det fortfarande är soligt (och man inte är kissnödig) så är det riktigt skönt att vara ute även om det blåser lite. Jag tänkte plocka mossa och lingonris till kransar inspirerad som jag blivit att alla vackra kransar här i bloggvärlden.

Nu var det så att jag råkade få på mig "sakletar-glasögonen" innan jag gick för jag hann inte långt förrän jag såg något grått i sluttningen ner till sjön. Kunde det vara en gammal zinkhink kanske?

Jodå, det var det. Om ni tittar ordentligt bland stenar och ris så ser ni den också. Sluttningen här har förr fungerat som nån sorts avstjälpningsplat för gammalt skrot som fått ligga och rosta bort bland stenarna. Det är alltså inte alldeles ofarligt att börja klättra här, under den mjuka fina mossan kan allehanda vassa saker dölja sig och barnen är strängt förbjudna att vara här och leka.

Vad gör man då om man vill ha den där hinken, jaa, det vore ju lite pinsamt om jag klättrade ner där, föll handlöst och stukade nåt vitalt och blev tvungen att ringa hem för bärgning. Som ansvarskännande förälder ska man ju vara ett gott föredöme.....har jag hört. Dessutom är jag ju inte en vig och smidig femtonåring längre så jag kan ju inte skutta iväg som en stenget nerför sluttningen. Jag är tämligen kort och.....hrmhrm.....aningen....hrmhrm....knubbig såååå jag bestämmer mig för att se om jag kan ta mig ner på ett lite säkrare sätt.

Jag tittar en stund på utsikten över sjön och funderar och så ser jag att man nog kan balansera bland riset alldeles utmed sjöstranden bort till den punkt där jag såg hinken.....tror jag. Så jag balanserar iväg och när jag kommer fram ser jag två hinkar men.....en är sorgligt tillplattad och den andra är bara halv. Kunde jag verkligen ha så fel?......ja det kunde jag visst så jag går tillbaka uppför backen. Och då ser jag det! den hinken som jag såg här uppifrån är inte samma som dom jag såg där nere.

Snabbt som ögat gör jag om hela balansakten igen och dessutom kryper och kravlar över stock och sten och får tag på hinken. Den är en ganska sorglig syn, bucklig och rostig och ett stort hål i botten. Men nu har jag fått tag på den och jag tänker inte lämna den efter alla mina strapatser. Med ett stadigt tag i hinken med ena handen och andra handen stadigt förankrad i diverse buskar tar jag mig ner till fast mark igen.

Så börjar jag gå hemåt men nu har jag kommit riktigt i sakletar-tagen så jag spanar med falkögon i skogen. Och vad ser jag bland mossa och lingonris? Jodå, botten på ännu en hink den här gången får jag klättra uppför den brantaste lingonbacken men här är i alla fall inget farligare än trädrötter som döljer sig. Jag sliter och drar för glatta livet och får till slut loss hinken från rötter och skrot som vill hålla den kvar i moder naturs famn

Det är den undre hinken här ovanför som jag hittat nu, den har nog använts som skopa eller nåt för det sitter en brädbit fastsatt med två kraftiga ståltrådar runt hinken så jag får kånka två hinkar, den ena med vidhängande brädstump, uppför backen från sjön. Den ena hinken slår mig hela tiden mot sidan av knät som om den ville försöka ta sig loss och rymma tillbaka till skogen. Nu står dom vid min trädgårdsbod och väntar på bättre tider. Jag kan tala om att jag var lite trött av all klättring och mycket glad över mina skogsfynd.

Mossan och lingonriset då? frågar sig vän av ordning. Tyvärr, det blev varken mossa eller lingonris i dag så det får jag gå ut i morgon och plocka. Vad jag ska göra med hinkarna? Tjaa...det vet jag inte riktigt än men ett vet jag, dom kommer helt säkert att användas till något bara jag får fixa till botten på den ena och ta bort en halvrutten brädlapp från den andra:)

Orkar ni läsa en liten bit till?

Jag och sonen åkte till loppis i går och jag fyndade ett par gamla flickskridskor.

Nejdå, dom är inte jättegamla men tillräckligt gamla och dessutom lite lagom shabby. Dom ska få hänga som pynt här ute på altanen.

Nu är det nog säkrast att försöka få till lite middag här, min mage skriker så den överröstar snart radion. Tur att jag inte bor i lägenhet, då kanske grannarna blev störda:)

Ha en fortsatt underbar söndag